Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Inte mer än rätt och riktigt att den som släpade hem riset får dekorera det. Med hjälp av sälen såklart. Det tog sin lilla kvart innan fjädrarna och kycklingarna blev utplacerade. De skulle ju lekas med först. Kycklingarna, som också var tuppar berättade M, hade en massa roligt att berätta både för M och varandra. Så som att de inte alls säger pip pip (som jag trodde) utan morr morr, i alla fall när de är glada.

20130403-201040.jpgEfter att ha varit ett fantastiskt stöd i påskrispyntandet ville sälen ta sig ett dopp i krukan, något som avstyrdes trots att det inte ser ut så på kortet. Sälen fick en hedersplats på en av de tjocka kvistarna i stället. Inte riktigt lika bra tyckte M men han mutades med att få hälla mer vatten i krukan så då dög det.

Read Full Post »

Fastän det där med ett påskris var hans mammas idé fick M både plocka och bära hem det själv.  Till råga på allt så fick han inte välja vilka kvistar som helst utan mamman hans tyckte att de som kunde kategoriseras som grenar skulle stanna i skogen. Men lika glad för det var M. Och mamman i fråga (som var lite långfredagsbutter) blev lite gladare efter skogsturen hon också.

20130403-201007.jpg

20130403-201023.jpg

 

 

Read Full Post »

Tjjitjing!

 

20130328-154527.jpg
Ett kilo ner i godispåsen. Tänk vad lite solsken och sockersug kan göra.

Read Full Post »

Nä, nu får det vara nog. Jag måste börja springa. Måste. Men hur ska jag få stenen i rullning? Seriöst så börjar det snart växa mossa på mig, trots min mammas tappra försök att dra mig ut i helgen. Jag antar att alla sätt är bra utom de dåliga så jag gör en deal med mig själv. Det vill säga; jag mutar mig själv. För varje mil jag springer får jag äta ett kilo påskgodis på söndag. Eftersom det är längden och inte farten jag är ute efter ska de mil som räknas om till godis springas i sträck. Inga mil lika med inget godis. Jag känner mig själv, så lite hot behövs det också.

Read Full Post »

Fem dagar är en evighet för en bebis på nästan nio månader. Sålunda inte så märkligt att Liten skrek hysterisk i över tjugo minuter när hon vaknade efter dagens lunchlur och bara jag var där. Medan jag gick runt och försökte visa Liten att hennes mamma inte fanns i något av rummen protesterade Liten vilt. Jag har sällan sett henne så sur, och då är hon ändå fantastiskt bra på att vara sur. Mitt i allt fick jag väldigt dåligt samvete över att jag varit i väg i fem dagar. Men bara i några sekunder, för sedan kom jag på att det går över. Att hon kommer att tycka jag är lika okej som innan jag for om några evighetsdagar. Tack och lov för att nojigheter och oro minskar eller till och med försvinner med andra barnet. Även om nya nojigheter och orosgrejer tillkommer, men det är en annan femma och inget jag tänkte på där jag gick och försökte att övertala Liten om min närvaros förträfflighet. Efter att ha provat alla lugnaknep jag kom på tog jag till ett säkert kort och slängde upp Liten i sjalen och studsade på pilatesbollen en stund. Jag hoppades på att om jag fick henne att somna om så kanske hon skulle vakna något mindre sur sedan. Liten somnade om och cirkus tre minuter efter det vaknade M. Tack och lov verkade han inte bry sig nämnvärt när det kom till vilken mamma som var där. Han kramades länge som vanligt i nyvaket tillstånd. Liten sov i tio minuter. När hon vaknade och fick syn på mig skrynklade hon ihop ansiktet till en jagkommerattskrikajättehögtnu-min. Here we go again tänkte jag men då fick Liten syn på storebror och att dra honom lite i håret gjorde henne glad. I alla fall en stund. Sedan blev hon ledsen igen. Oklart varför. Men M trodde att en koja skulle kunna göra henne glad igen, så vi byggde en koja. Eller, jag byggde och M instruerade. Liten satt nöjt på golvet och lekte med sakerna som M hämtade åt henne samtidigt som han instruerade mig. Efter det att en kuddörr lagts på plats utbrast M Nu är kojan klar! Fin den blev. Du kan gå nu mamma. Vi vill vara i fred i kojan Lykke och jag. Jag ska läsa bok för henne så hon blir glad. Först tänkte jag att jag inte kunde gå, för det är så lätt hänt att storebror förvandlas till ett lejon som skrämmer lillasyster, eller att en kram blir lite för intensiv och för mycket runt halsen, eller att…ja mycket. Men jag förstod att jag inte var önskvärd så jag låtsasgick och stannade jag bakom dörrposten. Där stod jag och tjuvkikade och tjuvlyssnade på när M låtsasläste om bondgårdens olika djur och försökte lära Liten hur boksidor behandlas. I flera minuter stod jag där och njöt. Sedan kände jag hur ett lejon nog vara nära att ta form där inne (det blev lite för mycket tuggande på boksidorna för storebrortålamodets bästa) så jag klev fram från mitt gömställe. Och då, när Liten fick syn på mig log hon sitt underbettsleende och började krypa mot mig som för att säga nu när jag tänkt på saken en stund så är jag glad över att du är hemma igen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Read Full Post »

Vi är hemma igen. M frågade i morse om vi skulle åka tåg till Göteborg i morgon. När jag svarade nej konstaterade han att vi ska göra det inte i morgon men en annan dag snart. Med betoning på snart. Det var fina dagar vi fick. Fulla av fina människor. Den finaste av dem alla var mormodern hans om någon frågar M. Jag var uppenbarligen mest i vägen, mormor skulle göra allt och vara med hela tiden. Att bli nerknuffad från topp tre-listan värmde på något vis. Om sanningen ska fram var jag nerknuffad till någon slags anti-lista mestadels, men det var okej ändå. Även om jag gärna hade skippat all (eller i alla fall hälften) gränstestning som följde på det hela. Just den delen var väl rätt jobbig, men de fina människorna gjorde det jobbiga okej också. Det fick vara så, varken mer eller mindre. Och så fick jag dränka kvällarna i vin och tiramisuglass.  Oj vad sur M var när vi skulle åka hem igår. Hade han fått bestämma hade jag åkt själv och han stannat. Jag vill vara kvar i Göteborg hos min mormor! Hon är en av mina bästaste vänner och nästan som min mamma. Han vägrade att vinka hejdå till mormor och morfar genom tågfönstret. Om inte han fick stanna kunde de åka med tyckte han. Vilket han berättade för medresenären bakom oss, så att hela vagnen hörde.

Read Full Post »

Vi sitter i bilen på väg till affären när M sträcker på halsen och spanar ut genom bilrutan.
-Titta, där borta bor mina föräldrar! I huset långt där borta bor mina föräldrar, säger han och pekar bort mot en backe.
-Jasså..vad heter de? undrar jag lite förvånad och full i skratt.
-Jag vet inte vad mina föräldrar heter för jag har aldrig träffat dem för de bor så superlångt borta. De bor i ett stort hus långt borta och jag har aldrig träffat dem, svarar M lite sorgset innan han glatt och bestämt
konstaterar att Coop Forum inte är mormor och morfars sommarstuga.

Read Full Post »

Older Posts »

Livet med Maja

Allt och inget i vardagen och livet

Utbredda vingar

Carina P Christiansen

FruHattIKöket

En till WordPress.com webbplats

Äpplen och päron

Jag är den andra mamman.

Lisa Bjärbo

Solsken får troll att spricka, punkt och slut.

tankar och vardagslunk

Solsken får troll att spricka, punkt och slut.

Regnbågsmammans liv och leverne

livet, kärleken och längtan efter barn

grodfarmen

Just another WordPress.com site