Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bebis’ Category

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Nu, idag, känns kärleken till mina barn så självklar. Gissar att jag är en ganska vanlig förälder som älskar mina barn lika mycket hela tiden men vissa ögonblick ett av dem snäppet mer. För att det barnen just då gör något, säger något eller bara är och det går rakt in. Sedan jag läst igenom det jag skrev då har jag tänkt en del på kärleken till Liten, hur smärtsamt stor den är. Hur den trots det växer hela tiden, precis som kärleken till M. Tänk om jag då, när jag våndades och skämdes, hade vetat det jag vet idag; det är okej att det inte är sammalika och en dag kommer kärleken till Liten vara exakt lika överväldigande gigantisk som kärleken till M. Den dagen kom väldigt mycket snabbare än vad jag trodde. Inte nog med det, när den dagen kom så blev det en självklarhet.

Februari 2013

När vi bestämde oss för att byta bärare till syskonet (det var inte självklart och krävdes en del övertalning av oss båda) så bestämde jag mig för att jag skulle känna exakt samma sak för det barn jag inte bar som jag kände för M. Jag skulle bevisa för alla som frågat Vem är den riktiga mamman av er? att det inte är någon skillnad. För aldrig att jag tvivlade på att frun in spe älskade M lika innerligt som jag.

Med erfarenheten i ryggen skulle jag kunna säga att kärleken till ett barn är densamma oavsett vilken mage hen vuxit i. Det var min övertygelse, en övertygelse jag hade kunnat dö för.

Så föddes Liten och den där totala blixtkärleken och jagvillaldrigsläppadig-känslan överväldigade mig inte. När jag höll i Liten för första gången kände jag mer Hejvemärdu? Jag vill älska dig, vill du älska mig? Lyckoskräcken uteblev och istället kände jag lättnad och glädje; hon var äntligen här och allt hade gått bra.

Jag ville inte att det skulle vara skillnad. Om inte annat så hade jag ju bestämt mig gör att det inte var det! Så jag väntade på att översköljas och överväldigas. Men det kom ingen kärleksvåg, och så stod jag där med en fyraveckors bebis i famnen och kände mig som en dålig mamma.

Mitt inteviljande var så innerligt att jag glömde bort att fokusera på det viktiga; att jag älskade. Det var en trevande kärlek, en lärakännakärlek, som blev lite lite större för varje dag. Men jag hade bråttom, var skräckslagen för att inte älska Liten lika mycket, och fokus hamnade på det som saknades istället för det som fanns. Jag skämdes och oroade mig för att skillnaden i min kärlekskänsla till mina barn skulle skadasåraförstöraondgöra på något vis. Min stora rädsla var att skillnaden egentligen innebar att jag inte älskade Liten, tanken gjorde mig skräckslagen på ett sätt jag ännu inte kan beskriva.

Jag har två barn. De är två individer, lika med olika. Min relation till mina barn skiljer sig åt, av många olika anledningar. Ta det där med tid till exempel. M och jag satt bokstavligen ihop i nio månader, jag började lära känna honom innan jag såg honom. Liten och jag fick några pratstunder medan hon satt ihop med sin andra mamma, men vi var aldrig bara hon och jag förrän hon föddes. Under M’s första halvår var jag som mest borta från honom i några timmar. Under Litens första halvår var hon jag och jag som mest ensamma i några timmar.  Jag vet inte hur det är eller har varit för någon annan, men för min del har tiden haft betydelse. Det handlar för min del inte om delade gener eller vem som satt fast i min moderkaka, så enkelt är det inte.

Jag glömde bort att olika ibland är lika. Att skillnader inte behöver innebära orättvisor, att de inte behöver värderas. Jag önskar att jag hade struntat i att skämmas. Vad mycket enklare det hade varit då. Jag önskar att jag kunde strunta i att skämmas.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

OLYMPUS DIGITAL CAMERATänk, för ett år sedan låg Liten inne i den där vackra magen och skvalpade. Hade det väldigt trångt, kunde en himla massa och ändå ingenting. Kunde inte ens andas och hade aldrig skrikigt.

20130628-135054.jpgNu kan hon gå och låta som en gris. Och en massa annat såklart. Tänk vad ett år kan göra. För ett år sedan satt frun in spe i ett jordgubbsland och muttrade över att bebisen inne i magen vägrade att komma ut. Den där bebisen visade sig vara Liten. För ett år sedan hade vi ingen aning om det. Då hade vi aldrig träffat Liten, fastän hon varit närvarande i våra liv i flera månader. Konstig tanke att tänka idag. När frun in spe satt där i jordgubbslandet hade hon ingen aning om vad morgondagen hade i beredskap. Kanske lika bra det. Tänk att det är ett helt år sedan. Tänk att det bara är ett år sedan.

Read Full Post »

Cykelsnurr

20130619-220801.jpgVem har sagt att en cykel måste trampas runt för att vara ett färdmedel. Och vem har sagt att det bara är karuseller som kan gå runt i cirklar. . Om någon frågar Liten så är en trehjuling ungefär samma sak som en karusell. Fast hon har förvisso aldrig åkt någon, men det är strunt samma. Vi får väl se om hon svarar samma sak efter premiärturen till Liseberg i juli. Förhoppningsvis hackar inte karusellen lika mycket som min telefon gjorde när jag försökte filma Litens cykelgång. Kanske att jag borde rensa bort och frigöra minne. Men kasta fotografier är inte min grej, inte ens när de redan är sparade på andra ställen. Fast kanske var det inte jag som filmade, för jag låter väl ändå inte sådär?!

Read Full Post »

Older Posts »

Livet med Maja

Allt och inget i vardagen och livet

Utbredda vingar

Carina P Christiansen

FruHattIKöket

En till WordPress.com webbplats

Äpplen och päron

Jag är den andra mamman.

Lisa Bjärbo

Solsken får troll att spricka, punkt och slut.

tankar och vardagslunk

Solsken får troll att spricka, punkt och slut.

Regnbågsmammans liv och leverne

livet, kärleken och längtan efter barn

grodfarmen

Just another WordPress.com site